Ali:son skulle härmed vilja gå ut officiellt och be om ursäkt för sitt eget beteende just nu ikväll, gentemot A-laget, medsupportrarna, klacken och alla inblandade i matchen mellan BKH och Åtvidaberg. Kanske var det oförlåtligt att promenera ut från arenan i 80:e vid Östbergs utvisning, men så skedde nu i alla fall. Jag hade faktiskt lovat mig själv att lämna Superettan 2008 i åttionde om Häcken inte reducerat, och det löftet höll jag, eller till en viss del i alla fall (jag lämnade Rambergsvallen).
I nivå med McDonalds hörde jag Dalas reduceringsmål. Då stod jag en stund på trottoarkanten och funderade på om jag skulle smyga tillbaka och hänga i skuggorna och hoppas, men då drabbades jag av en överväldigande känsla av vidskepelse och ödesmättnad – om du går tillbaka nu är det kört! Jag vände tvärt på klacken och lagom till påhoppet på spårvagnen hörde jag ännu ett oidentifierat skrik från vallen...
...det tog en stund att få in rätt station på MP3-spelaren. Efter all ointressant hockeyrapportering meddelades stor dramatik från Hisingen, 3-3 och kvitterat och med mindre än en minut kvar sannolikt ett kryss, och kommentatorerna pratade fortfarande om Åtvid som de som 'ännu inte helt säkrat allsvenskan'. Jag skakade på huvudet och tänkte, det är i alla fall inte förlust, men det räcker inte.... Lite skitmusik följde, lite mer skithockey, och så: När vagnen saktar in vid Domkyrkan: "...nu ska vi se om vi inte fått ett slutresultat från superett... jo, och, OJ! ha ha, jaaa, stor dramatik alltså, Häcken vinner med 4-3...".
Jag har aldrig skrikit på spårvagnen förrän idag. Folk trodde nog jag var en pundare! Lika illa som jag mådde när jag gick, lika sjuk kände jag mig när jag hoppade av spårvagnen. Eftersom jag sprungit ifrån alla mina kompisar var jag ensam, men följande lilla dikt trängde sig på när jag försökte dämpa det inre kaoset med en bärs, i brist på getingar att bonda med:
Fy fan, herregud, shit, jesusjävlar, argh! Jag saknar ord, men jag är glad att jag gick från arenan av två anledningar: 1) Ödet ville det och 2) jag hade dött av hjärtinfarkt om jag inte gjort det. Men jag utsträcker ändå min omedelbara ursäkt till A-laget för att jag inte var det ståndaktiga stöd som de förtjänar hela vägen ut. Vi ses i Degerfors!
I nivå med McDonalds hörde jag Dalas reduceringsmål. Då stod jag en stund på trottoarkanten och funderade på om jag skulle smyga tillbaka och hänga i skuggorna och hoppas, men då drabbades jag av en överväldigande känsla av vidskepelse och ödesmättnad – om du går tillbaka nu är det kört! Jag vände tvärt på klacken och lagom till påhoppet på spårvagnen hörde jag ännu ett oidentifierat skrik från vallen...
...det tog en stund att få in rätt station på MP3-spelaren. Efter all ointressant hockeyrapportering meddelades stor dramatik från Hisingen, 3-3 och kvitterat och med mindre än en minut kvar sannolikt ett kryss, och kommentatorerna pratade fortfarande om Åtvid som de som 'ännu inte helt säkrat allsvenskan'. Jag skakade på huvudet och tänkte, det är i alla fall inte förlust, men det räcker inte.... Lite skitmusik följde, lite mer skithockey, och så: När vagnen saktar in vid Domkyrkan: "...nu ska vi se om vi inte fått ett slutresultat från superett... jo, och, OJ! ha ha, jaaa, stor dramatik alltså, Häcken vinner med 4-3...".
Jag har aldrig skrikit på spårvagnen förrän idag. Folk trodde nog jag var en pundare! Lika illa som jag mådde när jag gick, lika sjuk kände jag mig när jag hoppade av spårvagnen. Eftersom jag sprungit ifrån alla mina kompisar var jag ensam, men följande lilla dikt trängde sig på när jag försökte dämpa det inre kaoset med en bärs, i brist på getingar att bonda med:
Värld
Skrik
Tala till mig
Sitter ensam
med skriket i halsen
Väck mig, vakna, någon
Skrik
Tala till mig
Sitter ensam
med skriket i halsen
Väck mig, vakna, någon
Fy fan, herregud, shit, jesusjävlar, argh! Jag saknar ord, men jag är glad att jag gick från arenan av två anledningar: 1) Ödet ville det och 2) jag hade dött av hjärtinfarkt om jag inte gjort det. Men jag utsträcker ändå min omedelbara ursäkt till A-laget för att jag inte var det ståndaktiga stöd som de förtjänar hela vägen ut. Vi ses i Degerfors!
Inlägg
3 kommentarer:
Får också be om ursäkt. Drog också vid Östbergs utvisning och hade bara kommit till bakom målet när brassen skjuter tre meter över mål och jag kommer precis så jag kan mota bollen innan den åker över sargen...
Sedan hör man vid parkeringen att Daniel Larsson gör 2-3. Har precis samma tanke som du, "Äsch, nu har jag kommit så här långt och går jag tillbaka blir jag bara ännu mer besviken".
Så det dröjer tills jag kommer hem, sur, berättar att Häcken förlorade med 2-3 (vad jag trodde) går till datorn och förbereder en totalsågning av lagets insats i den viktiga matchen och möts av 4-3!?!
4-3... Och så var man så dum att man lämnade... Ja, eller så var det precis det som behövdes ;)
Det behövdes.
Eller:
Om vi inte gått hade vi dött och inte kunnat stötta BKH i framtiden.
Den här matchen betydde så mycket mycket mycket mycket mycket mycket att jag hoppas vi är förlåtna våra emotionella övertramp. Precis som vi förlåta dem oss (för ÖIS-matchen) skyldiga äro.
Nu ska jag sova gott, mmm, gott.
Det var fan i mig religiöst!
Jag älskar fotboll!
Skicka en kommentar