Med nästan 24 timmars distans till den orättvisa förlusten igår känns allt bara tomt. Jag vet att det finns ett koppel fotbollsmänniskor därute som genast skulle replikera att det finns ingen orättvisa inom fotbollen. Det lag som gör flest mål är den rättvisa segraren. Skitsnack.
Samtliga observatörer av gårdagens match vet vad som hände. Häcken hade fullständig kontroll på matchen i 85 minuter. Spelade bitvis mycket bra och underhållande fotboll. Nu består en fotbollsmatch som bekant av 90 minuter (+tillägg bla bla). Under de 5 minuter, utspritt över en hel match, som Sylvia kan sägas kontrollera händelserna gjorde de 2 mål. Det räckte. Men det är inte rättvist.
Frustrationen över 1-1-målet blev så fatal hos häckenspelarna att de glömde bort att Sylvia faktiskt fick göra fler mål. Det glödande raseri som kvitteringen gav upphov till förbyttes mot förtärande förlamning när segermålet kontrades in. Egentligen är min uppfattning att det var kvällens enda stora blunder. Att stoppa huvudet under armen och bara tjurrusa mot motståndarmålet och fullständigt öppna upp bakåt.
Hade Häcken genomfört en bedrövlig match med obefintliga kombinationer och ett glappande försvar som tjongade långbollar över ett bortkommet mittfält till stillastående anfallare hade man kanske skrikit krav på avgångar och omorganisationer och fan vet vad. Men det var inte en sådan match. Vi vann med 4-0 och fick stryk med 1-2.
Ineffektiviteten framför mål är dock besvärande för mitt resonemang. Kan det här spelet emellertid upprepas så kommer målen naturligtvis att komma. Förmodligen i takt med att allsvenskan blir mer och mer en avlägsen dröm och allt vad press släpper.
Men som sagt. Allt känns tomt och min Häcken-tröja ligger fortfarande i en skrynklig patetisk hög precis där den landade igårkväll efter att jag knölat ihop den och kastat den i väggen.
Samtliga observatörer av gårdagens match vet vad som hände. Häcken hade fullständig kontroll på matchen i 85 minuter. Spelade bitvis mycket bra och underhållande fotboll. Nu består en fotbollsmatch som bekant av 90 minuter (+tillägg bla bla). Under de 5 minuter, utspritt över en hel match, som Sylvia kan sägas kontrollera händelserna gjorde de 2 mål. Det räckte. Men det är inte rättvist.
Frustrationen över 1-1-målet blev så fatal hos häckenspelarna att de glömde bort att Sylvia faktiskt fick göra fler mål. Det glödande raseri som kvitteringen gav upphov till förbyttes mot förtärande förlamning när segermålet kontrades in. Egentligen är min uppfattning att det var kvällens enda stora blunder. Att stoppa huvudet under armen och bara tjurrusa mot motståndarmålet och fullständigt öppna upp bakåt.
Hade Häcken genomfört en bedrövlig match med obefintliga kombinationer och ett glappande försvar som tjongade långbollar över ett bortkommet mittfält till stillastående anfallare hade man kanske skrikit krav på avgångar och omorganisationer och fan vet vad. Men det var inte en sådan match. Vi vann med 4-0 och fick stryk med 1-2.
Ineffektiviteten framför mål är dock besvärande för mitt resonemang. Kan det här spelet emellertid upprepas så kommer målen naturligtvis att komma. Förmodligen i takt med att allsvenskan blir mer och mer en avlägsen dröm och allt vad press släpper.
Men som sagt. Allt känns tomt och min Häcken-tröja ligger fortfarande i en skrynklig patetisk hög precis där den landade igårkväll efter att jag knölat ihop den och kastat den i väggen.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar