Nu går vi in i fotbollssemestern alltså. Två veckor utan fotboll, åtminstone någon fotboll som berör. Det känns lite som att glida in i tät dimma... faktum är att man gått omkring i den här dimman sedan brakförlusterna började trilla in. Det har ändå varit någon form av tröst att nästa vecka, eller på söndag, ja då kan det vända, då kan det bli revanch. Kanske.
Vad många gånger man har haft fel. Nu får man sätta all sin tilltro till att laget kommer ut ur sin egen dimma under spelledigheten, ser på varandra och inser att jävlar i min lilla låda det här är ju ett riktigt BRA spelarmaterial och nu ska vi bannemig funka som ett lag också.
Motståndet heter Sylvia då, där framme någon gång långt bort. Vi måste väl kunna rå på dem? Det måste vi väl?
Vad många gånger man har haft fel. Nu får man sätta all sin tilltro till att laget kommer ut ur sin egen dimma under spelledigheten, ser på varandra och inser att jävlar i min lilla låda det här är ju ett riktigt BRA spelarmaterial och nu ska vi bannemig funka som ett lag också.
Motståndet heter Sylvia då, där framme någon gång långt bort. Vi måste väl kunna rå på dem? Det måste vi väl?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar