Det är väl dags att erkänna det. Jag håller på att gå sönder inombords.
Det är inte meningen att människan ska kunna leva med en sådan ackumulerad stress inombords. Det är en stress som byggts upp sedan fjolårets slutspurt, inte minst sista bortamatchen i Norrping, när Ljungskile såg till att vi fick stanna kvar i Superettan ett år till. Med tanke på den monumentala skändningen av Peking och övriga nykomlingar i årets allsvenska kanske det var lika bra. Men nu är nu, och allsvenskan 2009 är allsvenskan 2009.
I en veckas tid sedan Falkenberg har jag jobbat som aldrig förr, knappt läst eller loggat in på något Häckenrelaterat alls och glott på repriser på TV-serierepriser och extramaterial till filmer jag sett hundra gånger hela nätterna. Varje gång verkligheten gjort sig påmind – en seger från allsvenskan! – har kräksreflexerna aktiverats, huvudvärken krupit tillbaka och ticksen poppat upp. Jag har slutat hoppas, slutat misströsta, slutat be, slutat ge upp i förtid. Volymen är i botten, känslorna avsnörpta. Jag hoppas inte jag dödar nån på vägen i mitt självpåkallade känslolösa tillstånd. Jag till och med bryr mig inte om ÖIS. Det enda raka de hade kunnat göra var att misslyckas gå upp nästa år, men till och med där gör de en besviken.
Nu har även jag till slut slutat glutta på tabellen; då kommer jag nog väcka de där vedervärdiga känslorna till liv igen, och det får inte ske om jag vill överleva morgonförmiddagen, de två och lite till timmarna efter 14:00 och kvällen därpå – oavsett hur det går. Vi kan klara oss, vi kan komma att kvala, vi kan ryka, det är allt jag vet. Det är som vanligt alltså, med BK Häcken, laget som skapats för att hålla sina tappra supportrar på det grymmaste och mest utdraget plågsamma av halster.
Inget är avgjort. Allt är i våra händer. Imorgon kommer det vara gråmulet och kraftigt blåsigt på gränsen till storm. Landskrona må ha inget att kämpa för utöver att alla säkert är vinnarskallar som bara vill vinna oaktat vilket. Klyschan är sannare än någonsin förr – ställ in skorna och dö! Samtidigt, spela lite skönt sådär avslappnat det ska ju va kul annars låser det väl sig säkert åt andra hållet... lite yin, lite yang. Om det blir kval, vet jag inte om jag orkar leva under samma stress ännu några dagar till. Om vi åker ur, vem vill leva?
Mitt liv – ert ansvar!
Vinn!
Det är inte meningen att människan ska kunna leva med en sådan ackumulerad stress inombords. Det är en stress som byggts upp sedan fjolårets slutspurt, inte minst sista bortamatchen i Norrping, när Ljungskile såg till att vi fick stanna kvar i Superettan ett år till. Med tanke på den monumentala skändningen av Peking och övriga nykomlingar i årets allsvenska kanske det var lika bra. Men nu är nu, och allsvenskan 2009 är allsvenskan 2009.
I en veckas tid sedan Falkenberg har jag jobbat som aldrig förr, knappt läst eller loggat in på något Häckenrelaterat alls och glott på repriser på TV-serierepriser och extramaterial till filmer jag sett hundra gånger hela nätterna. Varje gång verkligheten gjort sig påmind – en seger från allsvenskan! – har kräksreflexerna aktiverats, huvudvärken krupit tillbaka och ticksen poppat upp. Jag har slutat hoppas, slutat misströsta, slutat be, slutat ge upp i förtid. Volymen är i botten, känslorna avsnörpta. Jag hoppas inte jag dödar nån på vägen i mitt självpåkallade känslolösa tillstånd. Jag till och med bryr mig inte om ÖIS. Det enda raka de hade kunnat göra var att misslyckas gå upp nästa år, men till och med där gör de en besviken.
Nu har även jag till slut slutat glutta på tabellen; då kommer jag nog väcka de där vedervärdiga känslorna till liv igen, och det får inte ske om jag vill överleva morgonförmiddagen, de två och lite till timmarna efter 14:00 och kvällen därpå – oavsett hur det går. Vi kan klara oss, vi kan komma att kvala, vi kan ryka, det är allt jag vet. Det är som vanligt alltså, med BK Häcken, laget som skapats för att hålla sina tappra supportrar på det grymmaste och mest utdraget plågsamma av halster.
Inget är avgjort. Allt är i våra händer. Imorgon kommer det vara gråmulet och kraftigt blåsigt på gränsen till storm. Landskrona må ha inget att kämpa för utöver att alla säkert är vinnarskallar som bara vill vinna oaktat vilket. Klyschan är sannare än någonsin förr – ställ in skorna och dö! Samtidigt, spela lite skönt sådär avslappnat det ska ju va kul annars låser det väl sig säkert åt andra hållet... lite yin, lite yang. Om det blir kval, vet jag inte om jag orkar leva under samma stress ännu några dagar till. Om vi åker ur, vem vill leva?
Mitt liv – ert ansvar!
Vinn!
1 kommentar:
Mitt liv - ert ansvar!
Vinn!
Exakt!
Skicka en kommentar