Den dåliga nyheten är att vi förlorade. Den bra nyheten är att vi slipper möta Sundsvall igen denna säsong. Tyvärr slog Bzzz's farhågor in: I en ganska långtråkig och jämn match där bägge lagen hade stor respekt för varandra var det Häcken som var det räddare laget. Och det kostade dem ganska dyrt i eget tycke; detta var matchen som skulle avgöra om Häcken skulle ligga i täten eller om de skulle vara bland de allt mer desperata jagande nästan-lagen. Och detta i en match mot ett av tätlagen - förlusten är med andra ord dubbel.
Det känns också konstigt att referera en match som sänts på TV, oaktat att det var på smal-TV. De flesta letade nog upp en pub med rättigheter, om de inte rest upp i egen hög. Och stackars dem, om de gjorde det. Men om inte annat, som ett minne för eftervärlden: Sundsvall-Häcken.
I matchinledningen präglades spelet som sagt av ömsesidig respekt och avvaktande spel helt befriat från heta chanser. Häckens försvar kändes kompakt och lite aggressivt (alla, med Hedén främst, tycktes ha anammat en redig Lucic-taktik till slut; slå ut hellre än riskera boll mot mål) medan GIF nästan tycktes satsa på kontringsspel. Uppåt minut 20 kändes det som om Häcken låg och lurade på mittfältet utan att kunna göra den där sista förlösande djupledspassen, medan GIF tycktes satsa allt på fasta situationer. Det var nästan bara fasta som kändes farliga åt bägge hållen, hela matchen, vilket förstås säger något om hur jämnt det var.
Men ju längre halvleken plågade sig fram, desto mer uppenbart att Häcken inte kunde tränga igenom ett massivt, stort och tungt försvar. Inte minst på grund av en oändlig svit av felpassningar och missade inlägg och ett helt obefintligt kortpassningsspel. Lika bra som det såg ut bakåt, lika illa var måfå-spelet på topp. Eller på topp, förresten, på mittfält, eftersom vi aldrig avancerade till de främsta positionerna. Matchen fortsatte bölja, men väldgt väldigt lite, inget av lagen övertygade åt något håll och 0-0 började kännas som ett rättvist resultat.
Men sådan tur har vi förstås inte, och har inte haft alls denna säsong. I minut 50 händer något i och med ett ganska vasst Dioh-Larsson anfall; spelet hetsas upp och tempot i matchen ökar. Tyvärr är det Häcken som inte pallar av denna förändring, och tre minuter senare efter ett osannolikt försvarsslarv i Häcken kan Tobias Eriksson i Sundsvall på lååååångt skott i vänstra stolproten lura Hysén och förlusten är ett faktum igen.
Efter detta följde en lång tid av kaotiskt Häckenspel, både i försvar och... ja, mittfältsspel eftersom det aldrig blev anfallssituationer. Sundsvall tryckte på istället för tvärtom och Häckens spel präglades av felpassningar, felpassningar... och mer felpassningar. I minut 60 ordnar Larsson ett lysande frisparksläge som Ze drar stenhårt - NÅDLÖST - stolpe ut. I andetaget efter byts Pao in och tempot höjs märkbart med en gång - hans vilja är det verkligen inget fel på - men nej, nej. I minut 86 missar Henriksson det som kommentatorerna tror är ett givet mål, men annars är det en käpprät väg mot en rejält svidande förlust. De sista minuterna, när Häcken borde ligga på som allra mest, är en transportsträcka in i en riktigt trist kväll.
Och det var det, som man säger. Vägen till allsvenskan blev mycket längre, med ens. Åtvid möter fetejumbon Degerfors, Sundsvall möter skakiga Öster, Ljungskile och Bunkeflo gör upp om vem som ska raketa ifrån oss och vi möter inga mindre än Norrköping. Läget kunde faktiskt inte vara sämre, tror jag.
Jag tycker verkligen inte om att klaga på tränare, jag tycker det är okonstruktivt och barnsligt att behöva skylla på en enda person för en förlust eller en svit av förluster. Men Sonny - för jävulen Sonny - du får inte säga FÖRE matchen att du är nöjd med EN pinne. När vi så förbannat väl vet att vi MÅSTE ha tre.
Det känns också konstigt att referera en match som sänts på TV, oaktat att det var på smal-TV. De flesta letade nog upp en pub med rättigheter, om de inte rest upp i egen hög. Och stackars dem, om de gjorde det. Men om inte annat, som ett minne för eftervärlden: Sundsvall-Häcken.
I matchinledningen präglades spelet som sagt av ömsesidig respekt och avvaktande spel helt befriat från heta chanser. Häckens försvar kändes kompakt och lite aggressivt (alla, med Hedén främst, tycktes ha anammat en redig Lucic-taktik till slut; slå ut hellre än riskera boll mot mål) medan GIF nästan tycktes satsa på kontringsspel. Uppåt minut 20 kändes det som om Häcken låg och lurade på mittfältet utan att kunna göra den där sista förlösande djupledspassen, medan GIF tycktes satsa allt på fasta situationer. Det var nästan bara fasta som kändes farliga åt bägge hållen, hela matchen, vilket förstås säger något om hur jämnt det var.
Men ju längre halvleken plågade sig fram, desto mer uppenbart att Häcken inte kunde tränga igenom ett massivt, stort och tungt försvar. Inte minst på grund av en oändlig svit av felpassningar och missade inlägg och ett helt obefintligt kortpassningsspel. Lika bra som det såg ut bakåt, lika illa var måfå-spelet på topp. Eller på topp, förresten, på mittfält, eftersom vi aldrig avancerade till de främsta positionerna. Matchen fortsatte bölja, men väldgt väldigt lite, inget av lagen övertygade åt något håll och 0-0 började kännas som ett rättvist resultat.
Men sådan tur har vi förstås inte, och har inte haft alls denna säsong. I minut 50 händer något i och med ett ganska vasst Dioh-Larsson anfall; spelet hetsas upp och tempot i matchen ökar. Tyvärr är det Häcken som inte pallar av denna förändring, och tre minuter senare efter ett osannolikt försvarsslarv i Häcken kan Tobias Eriksson i Sundsvall på lååååångt skott i vänstra stolproten lura Hysén och förlusten är ett faktum igen.
Efter detta följde en lång tid av kaotiskt Häckenspel, både i försvar och... ja, mittfältsspel eftersom det aldrig blev anfallssituationer. Sundsvall tryckte på istället för tvärtom och Häckens spel präglades av felpassningar, felpassningar... och mer felpassningar. I minut 60 ordnar Larsson ett lysande frisparksläge som Ze drar stenhårt - NÅDLÖST - stolpe ut. I andetaget efter byts Pao in och tempot höjs märkbart med en gång - hans vilja är det verkligen inget fel på - men nej, nej. I minut 86 missar Henriksson det som kommentatorerna tror är ett givet mål, men annars är det en käpprät väg mot en rejält svidande förlust. De sista minuterna, när Häcken borde ligga på som allra mest, är en transportsträcka in i en riktigt trist kväll.
Och det var det, som man säger. Vägen till allsvenskan blev mycket längre, med ens. Åtvid möter fetejumbon Degerfors, Sundsvall möter skakiga Öster, Ljungskile och Bunkeflo gör upp om vem som ska raketa ifrån oss och vi möter inga mindre än Norrköping. Läget kunde faktiskt inte vara sämre, tror jag.
Jag tycker verkligen inte om att klaga på tränare, jag tycker det är okonstruktivt och barnsligt att behöva skylla på en enda person för en förlust eller en svit av förluster. Men Sonny - för jävulen Sonny - du får inte säga FÖRE matchen att du är nöjd med EN pinne. När vi så förbannat väl vet att vi MÅSTE ha tre.
Inlägg
3 kommentarer:
Fy fan vad surt. Så jävla surt. Men bra referat.
Fast vi hade ju varit nöjda med en pinne, med tanke hur det blev.
Däremot verkar det ju inte som att Sonny själv förstod hur viktig matchen var egentligen.
Tydligen inga ambitioner att ta sig till Allsvenskan?
Tur att vi har Paulinho.
Otur att vi inte har fler Paulinhos.
Efter matchen hade vi varit nöjda med en pinne, men innan matchen var det tre som gällde...håller med Ali:son, opsykologist att gå ut och säga att man är nöjd med oavgjort när en seger är närmast ett måste.
Annars var det en bra sammanfattning Spindel. Fast nog känns det som om vi behöver 11 Paulinhosar för att fixa det här nu.
Skicka en kommentar