Genrepet i Angered inleddes ganska piggt från båda håll på en vindpinad plan men med riktigt gräs i alla fall. Häcken öppnade piggast med en rad ordentliga uppspel, en burdus Rippa som vräkte ner anfallare och en serie hörnor. I sjunde minuten höjdar Saarinen in just en sådan från högerhörnet som Emil leviterar upp till och nickar in till matchens enda mål. Här kunde man förstås ha slutat referera eftersom matchen som helhet upplevdes som en smula ljummen – men varför skulle man det?
En stor del av matchen var det anfallsmässig slagsida på Häckens högerkant med Lind och Henriksson som spelade upp flitigt arbetande Larsson och Vinni. Trollhättan gnagde i sin tur anfallsmässigt på mest mot vänsterkantens Mackan-Saarinen-Everton, som regel med långbollar eftersom de inte riktigt förmådde spela sig förbi mittfältet. Uppåt 20:e minuten fick Trollhättan lite sammanhängande tryck (matchens enda?) och orsakade en del oreda i backtrakten; inte minst för att de spelade ganska fysiskt och helhjärtat och om inte annat plockade bort våra dribbelglada brassar utan större åthävor. Everton spelades bort till osynlighet i första halvlek.
Men uppåt halvtimmen skärpte sig Häckens lagdelar: försvaret började passa sig ur situationer, mittfältet agerade den transportsträcka uppåt de skulle. Saknades gjorde bara målen... faktiskt målchanserna också. Tack och lov gällde detta upphöjt till tre för Trollhättan som inte heller kunde förvalta de få farliga frisparkslägen de fick. Ju längre matchen gick började jag inse att det var just Häckens försvar- och mittspel som tillintetgjorde Trollhättans spel – Saarinen och Nyström gjorde inte mycket väsen av sig, men bedrev ändå massaker på Trollhättans offensiv. I 44:e lyfter Krickan en boll över ribban på skott från Martin Scherdin, ett av de extremt få farligare chanserna.
I andra halvlek hade brassarna knaprat uppiggande och hörnorna rasade in utan att Häcken kunde förvalta dem. Trollhättan tryckte på mot vänsterkanten och pressade Mackan och Saarinen att ånga på, vilket de också gjorde. Emil fortsatte att förtjänstfullt kämpa och Rippa tycks ha bättrat på sitt man-mot-man-spel sedan Bergsjövallen. Spelbilden var i stort sett identisk som i första och uppåt 60:e minuten var brassarnas frustration över att inte få bollen/bli bortknuffade uppenbar – helt klart ett spel som inte passar dem alls. Därefter började bytena som resulterade i att även (om jag inte läst någon siffra fel) Friberg, Ghandy, Holster, Marek, Söderberg och Forsell fick bolltid idag också.
De sista tjugo lät Häcken Trollhättan komma lite närmre eget mål, men Mackan och Emil fortsatte trumma på effektivt och utöver en halvläbbig utboxningshalvmesyr av Krickan i 86:e blev det aldrig farligt. Solen tittade till och med fram i slutet av matchen. När slutsignalen pipit och alla fruset knatat bort mot köpcentrat kändes det kanske ändå som om vi hade behövt ett par matcher till innan vi (som åskådare) kan vara säkra på att alla spelare är redo att ta sig an Superettan 2008. Be that as it may, nu kör vi!
Häcken i Allsvenskan 2009!
En stor del av matchen var det anfallsmässig slagsida på Häckens högerkant med Lind och Henriksson som spelade upp flitigt arbetande Larsson och Vinni. Trollhättan gnagde i sin tur anfallsmässigt på mest mot vänsterkantens Mackan-Saarinen-Everton, som regel med långbollar eftersom de inte riktigt förmådde spela sig förbi mittfältet. Uppåt 20:e minuten fick Trollhättan lite sammanhängande tryck (matchens enda?) och orsakade en del oreda i backtrakten; inte minst för att de spelade ganska fysiskt och helhjärtat och om inte annat plockade bort våra dribbelglada brassar utan större åthävor. Everton spelades bort till osynlighet i första halvlek.
Men uppåt halvtimmen skärpte sig Häckens lagdelar: försvaret började passa sig ur situationer, mittfältet agerade den transportsträcka uppåt de skulle. Saknades gjorde bara målen... faktiskt målchanserna också. Tack och lov gällde detta upphöjt till tre för Trollhättan som inte heller kunde förvalta de få farliga frisparkslägen de fick. Ju längre matchen gick började jag inse att det var just Häckens försvar- och mittspel som tillintetgjorde Trollhättans spel – Saarinen och Nyström gjorde inte mycket väsen av sig, men bedrev ändå massaker på Trollhättans offensiv. I 44:e lyfter Krickan en boll över ribban på skott från Martin Scherdin, ett av de extremt få farligare chanserna.
I andra halvlek hade brassarna knaprat uppiggande och hörnorna rasade in utan att Häcken kunde förvalta dem. Trollhättan tryckte på mot vänsterkanten och pressade Mackan och Saarinen att ånga på, vilket de också gjorde. Emil fortsatte att förtjänstfullt kämpa och Rippa tycks ha bättrat på sitt man-mot-man-spel sedan Bergsjövallen. Spelbilden var i stort sett identisk som i första och uppåt 60:e minuten var brassarnas frustration över att inte få bollen/bli bortknuffade uppenbar – helt klart ett spel som inte passar dem alls. Därefter började bytena som resulterade i att även (om jag inte läst någon siffra fel) Friberg, Ghandy, Holster, Marek, Söderberg och Forsell fick bolltid idag också.
De sista tjugo lät Häcken Trollhättan komma lite närmre eget mål, men Mackan och Emil fortsatte trumma på effektivt och utöver en halvläbbig utboxningshalvmesyr av Krickan i 86:e blev det aldrig farligt. Solen tittade till och med fram i slutet av matchen. När slutsignalen pipit och alla fruset knatat bort mot köpcentrat kändes det kanske ändå som om vi hade behövt ett par matcher till innan vi (som åskådare) kan vara säkra på att alla spelare är redo att ta sig an Superettan 2008. Be that as it may, nu kör vi!
Häcken i Allsvenskan 2009!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar