Uppradad i startelvan hand i hand med småttingarna såg vi idag åter igen allas vår Zé Antônio; vår nu 23-årige vän från Monte Azul Paulista (liten kommun i São Paulo), belägen söder om Rio Grande, fast i södra Brasilien då förstås, en bra bit från regnskogarna. Han kom till Hisingen via Botafogo FC (med vilka han vann Milk Cup Irlanda do Norte för 17-åringar och vars maskot är en svart panter) och något mer anrika Clube Atlética Mineiro (vars maskot är, ja - en tupp). Zé har väl inte riktigt hittat sin plats i laget under säsongen och när den 2 år yngre Pao stormade in glömde vi lite av vår förstebrasse som fick allt mindre tid på grönan. På senaste tid har han dock gjort några ganska övertygande inhopp.
Så idag gavs han förtroende från start. Och tur var ju det! Det var inte Häckens mest högintensiva match för säsongen, inte på något sätt den tråkigaste, men endast ett mål producerades. Detta trots ett massivt tryck mot Enköpings mål de första tio där ett tidigt ledningsmål hade suttit som en smäck för att sätta press på dagens andra två huvudmotståndare Ljungskile och Sundsvall. Det pågick nämligen tre matcher på Rambergsvallen idag där våra allierade utgjordes av Landskrona och Degerfors. Men den magiska kvarten kom och gick, det tidiga målet uteblev och vi fick nöja oss med att njuta av den generella Häckenfördelen på plan. För även om Enköping ska ha all heder åt att de envist vägrar hänfalla åt ett glädjelöst kontringsspel och trummar på med bollen i markkontakt, var de alltjämt ett nummer för små för ett numera ganska självsäkert Häcken som vet att man faktiskt kan vända underlägen till vinst.
Men mot halvtimmen spelad börjar Enköping läcka igenom, som små rännilar. Häcken svarar nervöst med rensningar och ineffektiva långbollar - ett klassiskt baklängesmålsläge alltså. Tack och lov agerade Källqvist bara stabilt och tryggt idag. Men så kommer då frisparkläget en smärre evighet från Enköpings målbur, klackens avdammade ramsa "Nu blir det måååål!" och Zé som förverkligar ropen. Jag tycker att alla spelare borde formerat om sig på plan och iscensatt en live-repris, så snyggt var det! Och några sekunder senare plingar tavlan till och Landskrona leder mot Ljungskile. Applåderna vet inte vart de ska ta vägen.
Större delen av andra halvleken präglades sedan av ett avvaktande givande och tagande; inte ett fastlåst spel men heller inte ett konstruktivt. Paulinho visar tydliga tecken på frustration för varje missad frispark och skott - tecken på en seriös anfallare med andra ord. Alla vill spika igen kistan, alla prövar skott från de mest osannolika lägen. Alla utom Larsson, som inte vågar skjuta ens på sina bra lägen. Tyvärr tycks hans målkramp stå sig säsongen ut. Medan pojkarna på plan idogt ångar på mot slutsignal vänder Ljungskile till ledning. Varje pling på den fördömda tavlan är som ett slag i magen; publikens huvuden vänds som ett. Stressen blir inte mindre av att det tar en halv minut att tolka den fantastiskt opedagogiskt utformade och knappt läsliga resultattavlan.
I 80:e minuten tar Degerfors ledningen över Sundsvall och publiken vänder åter sitt intresse mot planen där Häcken trummar igång ett enda långt anfall som varar i nästan tio minuter med chans staplad på chans. Men de envetna Enköpingarna vägrar ge med sig och duka under och får under några svettiga minuter efter 90:e minuten några vedervärdigt hyggliga chanser, bland annat en hörna efter förlängningens sluttid som fick alla supportrar iskalla (minnet av Sundsvalls segermål i nittiohundrade minuten den 8 maj kommer aldrig blekna för min inre blick). Men Häcken var det bättre laget, om än en smula ihopknäppta idag.
Alla vet vad detta innebär! Seger mot Sylvia är ett måste. Ljungskile är numera våra bästa vänner.
Så idag gavs han förtroende från start. Och tur var ju det! Det var inte Häckens mest högintensiva match för säsongen, inte på något sätt den tråkigaste, men endast ett mål producerades. Detta trots ett massivt tryck mot Enköpings mål de första tio där ett tidigt ledningsmål hade suttit som en smäck för att sätta press på dagens andra två huvudmotståndare Ljungskile och Sundsvall. Det pågick nämligen tre matcher på Rambergsvallen idag där våra allierade utgjordes av Landskrona och Degerfors. Men den magiska kvarten kom och gick, det tidiga målet uteblev och vi fick nöja oss med att njuta av den generella Häckenfördelen på plan. För även om Enköping ska ha all heder åt att de envist vägrar hänfalla åt ett glädjelöst kontringsspel och trummar på med bollen i markkontakt, var de alltjämt ett nummer för små för ett numera ganska självsäkert Häcken som vet att man faktiskt kan vända underlägen till vinst.
Men mot halvtimmen spelad börjar Enköping läcka igenom, som små rännilar. Häcken svarar nervöst med rensningar och ineffektiva långbollar - ett klassiskt baklängesmålsläge alltså. Tack och lov agerade Källqvist bara stabilt och tryggt idag. Men så kommer då frisparkläget en smärre evighet från Enköpings målbur, klackens avdammade ramsa "Nu blir det måååål!" och Zé som förverkligar ropen. Jag tycker att alla spelare borde formerat om sig på plan och iscensatt en live-repris, så snyggt var det! Och några sekunder senare plingar tavlan till och Landskrona leder mot Ljungskile. Applåderna vet inte vart de ska ta vägen.
Större delen av andra halvleken präglades sedan av ett avvaktande givande och tagande; inte ett fastlåst spel men heller inte ett konstruktivt. Paulinho visar tydliga tecken på frustration för varje missad frispark och skott - tecken på en seriös anfallare med andra ord. Alla vill spika igen kistan, alla prövar skott från de mest osannolika lägen. Alla utom Larsson, som inte vågar skjuta ens på sina bra lägen. Tyvärr tycks hans målkramp stå sig säsongen ut. Medan pojkarna på plan idogt ångar på mot slutsignal vänder Ljungskile till ledning. Varje pling på den fördömda tavlan är som ett slag i magen; publikens huvuden vänds som ett. Stressen blir inte mindre av att det tar en halv minut att tolka den fantastiskt opedagogiskt utformade och knappt läsliga resultattavlan.
I 80:e minuten tar Degerfors ledningen över Sundsvall och publiken vänder åter sitt intresse mot planen där Häcken trummar igång ett enda långt anfall som varar i nästan tio minuter med chans staplad på chans. Men de envetna Enköpingarna vägrar ge med sig och duka under och får under några svettiga minuter efter 90:e minuten några vedervärdigt hyggliga chanser, bland annat en hörna efter förlängningens sluttid som fick alla supportrar iskalla (minnet av Sundsvalls segermål i nittiohundrade minuten den 8 maj kommer aldrig blekna för min inre blick). Men Häcken var det bättre laget, om än en smula ihopknäppta idag.
Alla vet vad detta innebär! Seger mot Sylvia är ett måste. Ljungskile är numera våra bästa vänner.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar