På grund av föräldrautbildning (japp, 2 december ska det vara dags!) kunde jag inte närvara under första halvlek mellan gulsvart och himmelsblått...men lika glad för det är jag men gladast är nog Malmö. På radiosporten hörde jag Christian Olsson-kommentarer som "Häckenspelarna är stela som pinnar medan Malmö fladdrar omkring som fjärilar" och "det är som om Malmö mötte ett lag från Gunnar Nordahls tid..." (men då gick Edström in och sa att Olsson inte skulle ta i så att han sprack)...men man förstod åt vad det lutade, särskilt med tanke på MFF:s 0-2 ledning.
Den andra halvleken som jag då själv bevistade innebar en glad pack-illusion av spelövertag från Häcken men där MFF gjorde vad de ville när de ställde om. Ställa om och ställa om förresten, Häcken hade löjligt svårt att spela upp bollen bitvis så MFF:s anfall startade allt som oftast genom att de fick bollen mitt på Häckens planhalva...inte så svårt att spela boll då!
Malmö var mycket, mycket bra. Stabila, trygga och fyllda av kompetens på både bredden och tvären. Häcken å sin sida hade (om man vill) sex avslutare på plan till slut men inte hjälpte det. Firma Ranegie, Paulinho, Vinicus, Makondele, Chibuike och Henriksson lyckades inte komma till annat än halvchanser och "oj så nära"-instick. Bästa chansen hade Josef men smackade sin pastej över. Häckens oförmåga att sätta bollen på mål fick mig att tänka på de där BRIO-tågen med magnet som om man försökte sätta ihop dem åt fel håll bara gled ifrån varandra istället för att säga "SMACK" och passa som handen i handsken.
En rejäl lektion var vad våra gulsvarta vänner fick sig idag. Mängder med finfina individuella prestationer utfördes till ingen nytta eftersom de tyvärr inte hängde ihop och utfördes på ofarliga ställen på plan. De fasta situationerna som man skulle kunna tycka vara en räddningsplanka när allt annat kört ihop sig i mitten slarvades bort. Ett antal hörnor gick direkt ut över kortlinjen oberoende av vem som levererade dem. Det var tydliga försök att hitta folk på bortre stolpen men Ranegie är nu inte 3,5 m lång. Ibland var det så man skämdes, framförallt bakåt.
Sammanfattningsvis: oj, vad vi har långt kvar till toppen. Ibland inbillar man sig att alla kan slå alla i den här serien men det är en illusion. Skillnaden mellan toppen av Allsvenskan och dess nedre del blir inte mycket tydligare än ikväll.
Kalmar borta sen BP hemma. Man vibrerar av spänning. *Gäsp*
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar