Under de senaste åren har trenden att "pengarna styr fotbollen" blivit allt tydligare. Det visar sig på många sätt. Ett sätt är att spelarnas hunger efter proffskontrakt utomlands och större pengar i lönekuvertet står i skarp kontrast till supportrarnas känslor för sin klubb som bygger på allt annat än pengar.
På Fotbolldirekt.se kan man läsa om hur Elfsborgs Bajrami "tappade sugen" när han enligt egen uppfattning gjorde en bra vårsäsong följt att ett mycket bra U21 EM-slutspel och ändå inte blev belönad med ett guldkantat kontrakt. Därför blev hans höstsäsong i Elfsborg inte heller vad den borde ha varit. Han var besviken och tappade sugen.
På Fotbolldirekt.se kan man läsa om hur Elfsborgs Bajrami "tappade sugen" när han enligt egen uppfattning gjorde en bra vårsäsong följt att ett mycket bra U21 EM-slutspel och ändå inte blev belönad med ett guldkantat kontrakt. Därför blev hans höstsäsong i Elfsborg inte heller vad den borde ha varit. Han var besviken och tappade sugen.
Det är här det blir riktigt snett. Elfsborgs guliganer är värda noll och intet i det här resonemanget. Bajrami skiter faktiskt i både dem och sin arbetsgivare Elfsborg som betalar hans nuvarande lön. En Bajrami i toppform hade kanske till och med tagit Elfsborg ännu närmare toppstriden. När hjärtat försvinner, då försvinner också respekten för all den tid, pengar, hjärta och själ som supportrarna lägger ner på sitt lag. Utan supportrar ingen fotboll. Utan supportrar inga utländska proffskontrakt. Ekvationen är egentligen väldigt enkel men ändå så brutalt svår att förstå för många.
När spelarna alienerar sig från publiken och inte inser att det är supportrarna som utgör basen för elitfotbollens existens utan reducerar dem till att bara vara en fond att spela upp sin egen karriär emot, då kan man säga såna här saker i media.
Jag är inte dummare än att jag förstår att det Bajrami säger i den här artikeln gäller för betydligt fler än honom. Det jag menar är att det minsta man från läktarhåll kan begära av spelarna på planen är att de åtminstone låtsas hysa känslor för klubben så att man får känna den där stora gemenskapen när man är en del av någonting stort!
När spelarna alienerar sig från publiken och inte inser att det är supportrarna som utgör basen för elitfotbollens existens utan reducerar dem till att bara vara en fond att spela upp sin egen karriär emot, då kan man säga såna här saker i media.
Jag är inte dummare än att jag förstår att det Bajrami säger i den här artikeln gäller för betydligt fler än honom. Det jag menar är att det minsta man från läktarhåll kan begära av spelarna på planen är att de åtminstone låtsas hysa känslor för klubben så att man får känna den där stora gemenskapen när man är en del av någonting stort!
Jag förstår också att när Pau kysser häckenmärket på tröjan inför oss supportrar så är det inte för att han lever sin dröm, att han aldrig kan tänka sig spela för en annan klubb. Men där och då spelar han för Häcken! Och han ger oss supportrar det vi vill ha där och då.
Hade jag varit guligan och fått läsa att en av lagets viktigare spelare underpresterat en stor del av säsongen för att han är besviken för att han inte får spela för någon annan klubb så hade jag känt mig blåst. Jag vill leva supporterdrömmen och kräver att spelarna deltar. Det är en del av deras jobb.
Hade jag varit guligan och fått läsa att en av lagets viktigare spelare underpresterat en stor del av säsongen för att han är besviken för att han inte får spela för någon annan klubb så hade jag känt mig blåst. Jag vill leva supporterdrömmen och kräver att spelarna deltar. Det är en del av deras jobb.
Inlägg
4 kommentarer:
Om man som spelare inte känner något för det lag man råkar spela i just nu, är det ett ganska säkert tecken på att man inte kommer känna något för nästa heller. Det är helt enkelt väldigt oattraktivt (för att använda en av Tobbe Hyséns favvis-ord) med sådana spelare, och det borde såväl supportrar som tränare som ev värvare inse.
Därför måste man älska slitvargarna som surnar när de förlorar träningsmatcher, sådana fullblodsproffs som brinner för det lag de spelar i just nu. Om de spelar i ett annat imorrn, so be it, jag har också bytt jobb några ggr.
Precis det här som gällde Janne Saarinen. Han fick oförtjänt mycket skit på slutet när "alla" stod och tyckte att han bara spelade av tiden i Häckentröjan och ville bara åka hem till Finland.
Han var ärlig från första stund och sa att han skulle spela i Häcken i två år och hjälpa till att föra upp laget i Allsvenskan. All heder till honom säger jag!
Det var väl snarare skador som gjorde slutet på hans häckensejour halvdan, snarare än brist på motivation och att han tappat sugen...men jag kan ha fel. Han hade ju en helt annan konkurrens på mitten mot slutet än vad som var fallet inledningsvis.
Och jag håller med, heder åt honom.
Om Bajramis förhållande till Elfsborgs supportrar vet jag för övrigt inte ett skit. Han kanske är avgudad och går på vatten i Borås. Men bara att han erkänner att hans underprestation beror på att hans egen besvikelse över att ingen utlänsk klubb ville köpa honom, där gick min gräns.
Det jag efterlyser är teater! När Zlatan kysste klubbmärket när han kom till Barcelona fick han skit från Interhåll...Killen gjorde helt rätt! Tio gånger hellre en spelare som kysser klubbmärket i varenda klubb han kommer till än en spelare som "tappar sugen" när ingen vill ge honom hans proffskontrakt.
Jag är medveten om att jag reducerat Bajramis personlighet till att endast omfatta "tappa sugen när han inte får som han vill". Han är säkert en sjysst kille i övrigt. (Akademikern i mig krävde att jag visade det relativistiska i det hela).
Välformulerat kring ett fenomen som både facinerat och stört mig också.
Skicka en kommentar