Alla hjärtans dag, solen sken över ett ljuvligt Valhalla IP, plasten var grönare än nånsin, korven tog slut i kiosken, 5-2 mot Falkenberg FF på träningsmatch och undertecknad gjorde läktarpremiär i tre minus. Helgjutet på alla sätt och vis!
Samtidigt ett skakande uppvaknande, eftersom jag efter slutet på förra säsongen uppenbarligen fick en rejäl mental härdsmälta och behövde långdragen konvelescens från fotbollen, supporterlivet och bloggandet. Väl tillbaka på den kylslagna betongen kunde jag inte komma ihåg vilka spelare som hade vilka nuffror. Att de bytt nummer med varandra hjälpte inte det minsta. Alla nya ansikten var välkomna, men ovana. Ramsorna satt långt inne. Taktfastheten i klappandet lite sisådär. Kort och gott, Ali:son är ringrostig. Men det var härligt att vara tillbaka bland Getingarna och denna ädlaste av sporter.
En avmätt försiktighet, en stillsam nykterhet kunde anas i läktarleden. Detta är Allsvenskan trots allt, dagens promenadseger mot ett ineffektivt och lättavklätt Falkenberg speglar förstås inte hur säsongen kommer att arta sig. Alla vet det, det är klipskt att komma in med den vetskapen, inte minst på läktaren. Samtidigt är det kontraproduktivt att gå in med inställningen att oj oj oj vad bra alla andra är nu kommer det skita sig big time. Kan Häcken anamma en promille av den galna kampattityd som Ali Khan visat upp de senaste träningsmatcherna ska det nog gå vägen. Och 2009 får gärna bli året som Vinnie blommar ut på riktigt, nu med klubbens fulla förtroende i ryggen. Dagens match präglades inte av spel mot enstaka forwards, styrkan låg snarare i ett massivt offensivt mittfältsspel. Baklängesmålen kan inte egentligen tillräknas Falkenbergarna (dessvärre). Det var många som ångade på bra idag, men som sagt, Ali:sons referatkrafter behöver några veckor på sig att komma igång; jag nöjer mig med ett bravo! till hela laget denna gång. Den frustrerade FFF-spelaren som utbrast i ett spontant primalskri när slutsignalen ljöd speglade tonen för hela matchen. Det mesta fananamma visade de tre tillresta FFF-supportrarna som stormade planen i halvlek.
En go lördag. FC Trollhättan på tisdag.
Samtidigt ett skakande uppvaknande, eftersom jag efter slutet på förra säsongen uppenbarligen fick en rejäl mental härdsmälta och behövde långdragen konvelescens från fotbollen, supporterlivet och bloggandet. Väl tillbaka på den kylslagna betongen kunde jag inte komma ihåg vilka spelare som hade vilka nuffror. Att de bytt nummer med varandra hjälpte inte det minsta. Alla nya ansikten var välkomna, men ovana. Ramsorna satt långt inne. Taktfastheten i klappandet lite sisådär. Kort och gott, Ali:son är ringrostig. Men det var härligt att vara tillbaka bland Getingarna och denna ädlaste av sporter.
En avmätt försiktighet, en stillsam nykterhet kunde anas i läktarleden. Detta är Allsvenskan trots allt, dagens promenadseger mot ett ineffektivt och lättavklätt Falkenberg speglar förstås inte hur säsongen kommer att arta sig. Alla vet det, det är klipskt att komma in med den vetskapen, inte minst på läktaren. Samtidigt är det kontraproduktivt att gå in med inställningen att oj oj oj vad bra alla andra är nu kommer det skita sig big time. Kan Häcken anamma en promille av den galna kampattityd som Ali Khan visat upp de senaste träningsmatcherna ska det nog gå vägen. Och 2009 får gärna bli året som Vinnie blommar ut på riktigt, nu med klubbens fulla förtroende i ryggen. Dagens match präglades inte av spel mot enstaka forwards, styrkan låg snarare i ett massivt offensivt mittfältsspel. Baklängesmålen kan inte egentligen tillräknas Falkenbergarna (dessvärre). Det var många som ångade på bra idag, men som sagt, Ali:sons referatkrafter behöver några veckor på sig att komma igång; jag nöjer mig med ett bravo! till hela laget denna gång. Den frustrerade FFF-spelaren som utbrast i ett spontant primalskri när slutsignalen ljöd speglade tonen för hela matchen. Det mesta fananamma visade de tre tillresta FFF-supportrarna som stormade planen i halvlek.
En go lördag. FC Trollhättan på tisdag.
Inlägg
